Regerande WAFCON Player of the Tournament Rasheedat Ajibade pratade med FIFA om Nigerias sinnestillstånd och deras potentiella deltagande i FIFA Women's World Cup 2027.
PSG-stjärnan pratade med FIFA om hur Super Falcons hoppas kunna bli globala utmanare
Om du följer afrikansk fotboll och världsfotboll lär du känna nigerianska Rasheedat Ajibade, med hennes smittande leende och ofta färgglatt-färgade hår. Vid CAF Women's Africa Cup of Nations 2024, som hölls i Marocko i juli 2025, vann hennes Super Falcons-lag den kontinentala titeln och Ajibade röstades fram till turneringens bästa spelare.
Det är en underdrift att säga att den 25-årige anfallarens uppgång har varit meteorisk. 2014, när hon tävlade i FIFA U-17 Women's World Cup™ medan hon fortfarande bara var 14, upptäckte hennes familj att hon representerade Nigeria av en slump när hon tittade på nyheterna på TV.
Två år senare i Jordanien var hon kapten för Nigeria vid U-17-VM innan hon några månader senare reste till Papua Nya Guinea för att tävla i 2016 FIFA U-20 Women's World Cup™, och återvände till U-20-finalen - vid det här laget en veteran från dessa ungdoms-VM118 i Frankrike.
Det var oundvikligt att Paris Saint-Germain-stjärnan skulle kliva upp i seniorledarna och visst fortsatte hon med att tävla om Super Falcons i FIFA Women's World Cups™ 2019 och 2023. Med hennes nation som precis har säkrat sin plats vid 2026 Women's Africa Cup of Nations, som kommer att vinna en sammanlagd plats i 2026 Women's Africa Cup of Nations i mars nästa gång och fungera som kval för FIFA Women's World Cup 2027™ i Brasilien, talade Ajibade exklusivt medFIFAom deras senaste kontinentala triumf och hennes ambitioner för Brasilien 2027.
FIFA: Du vann WAFCON 2024 i juli genom att slå Marocko 3-2 i finalen. Har du någonsin varit rädd, tänkt att du inte skulle klara det, då du låg under med 2-0 i halvtid?
Rasheedat Ajibade:Ärligt talat, ja. Men å andra sidan, när jag tittade på enskilda spelare i omklädningsrummet i halvtid-, hade jag självförtroende, eftersom jag visste att alla i det här laget hade kvaliteten att vinna den här matchen, att vara bättre på den planen och så småningom vinna turneringen. Vi hade arbetat så hårt för att komma till denna punkt - att förlora billigt var inte möjligt.
Om vi lyckades få ett mål skulle allt förändras, vi var alla tvungna att tro på oss själva. Vi hade inget att förlora. Vi var också tvungna att påminna oss själva om att vi ville använda detta som ett förändringsverktyg. Vi kunde inte låta det glida ur våra händer. Alla våra ansträngningar, alla uppoffringar, allt vårt hårda arbete, varje sömnlös natt, varje upp-}och-nedgång som vi gick igenom, det skulle bara bli ingenting. Så vi hade 45 minuter på oss att omdefiniera hela historien, för att få den att fungera. Och med Guds stöd vann vi det. Första målet, andra målet, tredje målet och bom! Vi vann matchen. Det var verkligen fantastiskt.
Hur kände du vid slutsignalen?
Jag tackade Gud, och känslan var... Jag kan inte ens uttrycka känslan; Jag vet inte hur jag ska sätta ord på det. Om du tittar på allt vi har gått igenom, och spelarnas disciplin, spelarnas enhet, hur vi höll ihop genom toppar och dalar... det var bara givande. Det enda vi kan säga är att allt gav resultat i slutändan, så vi är bara tacksamma. Och det var ett stort ögonblick för vår nation, för oss som spelare, för varje ung flicka i Nigeria. Vi är tacksamma för att vi kunde göra den anmärkningsvärda milstolpen, vi uppfyllde "Uppdrag X" (vinner Nigerias 10:e WAFCON-titel).
Vad betydde Mission X egentligen för dig?
Vi såg alla bortom Mission X. Vi såg denna vinst som ett instrument och ett verktyg för förändring. För, efter Mission X, vad händer härnäst? Slutar det bara där? Vi ville att det skulle vara en hävstång för oss att ta oss till nästa nivå, som är att bli en stor konkurrent på den globala scenen.
Du har nu vunnit två WAFCON-titlar, den föregående kom 2018. Hur jämför de två?
De jämförs inte eftersom jag personligen var en av de yngsta i laget för den första. Det var min första utflykt med Super Falcons, jag spelade fortfarande klubbfotboll i Nigeria. Jag spelade väldigt lite och det var bara kul. Toppspelarna gjorde det mycket välkomnande för mig.
Nu är jag mer mogen, mer erfaren. Jag har spelat många turneringar; Jag har haft mycket klubberfarenhet. Spola framåt nästan ett decennium, och det är annorlunda. När jag tittar på min resa har jag alltid varit konsekvent, oavsett om det varit med U-17, U-20 eller Super Falcons. Min utveckling har varit väldigt konsekvent med landslaget.
Och om man tittar på hur jag började och var jag är nu... Jag spelade inte mycket i min första Nations Cup, jag blev en-bästa målskytt i min andra (2022) och nu är jag turneringens spelare. Jag är tacksam mot Gud och jag är bara glad för varje ögonblick av min karriär. I slutändan handlar det alltid om laget. Teamet först, alla runt mig först och jag själv sist. Det är mitt tankesätt.
Du nämnde U-17 och U-20. Vilka är dina bästa minnen från världscuperna i fyra ålderskategorier du har spelat?
Ärligt talat, allt är minnesvärt för mig. Men jag kanske åker för den första i Costa Rica [2014], för det var första gången jag spelade på den internationella scenen och reste ut från Nigeria för att representera mitt land i den unga åldern. Och med tanke på var jag kom ifrån så är det något som aldrig hade gjorts.
Så det var verkligen jättestort för mig. Jag var bara den där unga tjejen som bara lekte. Vi njöt av ögonblicket, utan någon verklig press. Dessutom visste ingen vid den tiden att jag var med i landslaget.
Vad menar du att ingen visste att du var med i landslaget? Och hur fick de reda på det?
Eftersom jag spelade i den inhemska ligan var vi alltid i läger med klubben. Under ligasäsongen kom jag inte hem särskilt ofta. Så min familj trodde att det var ett av de lägren med klubben. Och när de såg mig sa de: "Verkligen?" (skrattar) På den tiden fanns det inte riktigt ett sätt att streama damspelet, det fanns ingen mediasynlighet. Så jag tror att de såg det på nyheterna. De var verkligen stolta över mig. De var som: "Åh, wow! Så, du kan spela på den globala scenen. Kom igen, gå och spela fotboll!"
Har du tidigare stött på några hinder för att spela fotboll?
När jag växte upp, även om min pappa tyckte att jag inte borde spela fotboll, stöttade min mamma mig alltid så länge jag var ansvarig hemma – till exempel med hussysslor. Om du uppfyller dina skyldigheter som afrikanskt barn har du friheten att göra vad du vill.
Däremot växte jag upp i en miljö som egentligen inte brydde sig om damfotboll. Ingen såg det. Nu förändras berättelsen, tack vare Super Falcons segrar och hur damfotbollen växer. Det är fortfarande väldigt lågmält men det är bättre [än när jag växte upp].
Du är nu på väg till WAFCON igen. Tror du att du har mer press för att du är innehavare och det är en kvaltävling för Brasilien 2027?
Nej, vi måste bara gå med samma energi, med samma mentalitet. Vi vill vara ett lag som kan tävla mot vem som helst. 2026 WAFCON är avgörande för oss. Vi måste se till att vi först får en biljett till VM och för det andra försvara titeln. Vi vill visa att vi är ett bättre lag.
Vad gör Super Falcons till ett så bra lag?
Jag skulle säga personligheter, kvaliteten på spelarna som vi har, tankesättet. Vi är villiga att hålla ihop, att arbeta tillsammans, att backa upp oss själva som systrar. Så det är en sak som gör det här laget riktigt speciellt. Spelare som är dedikerade, som förstår sin roll och ansvar, som också förespråkar förändring.
Om du kvalificerar dig till VM, vad skulle huvudmålet vara?
För det första, som spelare är vi redo, vi fokuserar på fotboll. Vi hoppas nu att vi kan arbeta tillsammans med förbundet för att se till att laget kan prestera bra på den globala scenen, vid VM.Vi säger: "Vi vill inte bara vara afrikanska mästare längre. Vi vill vara globala utmanare." Vi vill se till att vi överträffar den nivå vi håller. För vi vet att vi har kvaliteten och talangen.
Vad ser du mest fram emot under Brasilien 2027?
Om jag, av Guds nåd, inte har några skador, inga problem, jag tar mig till finalen till VM, jag ser fram emot att se de där lejonen, de där jättarna - mitt lag-kompisar med de stora hjärtan. De där otroliga spelarna som jag kommer att spela med. De där damerna som både kan marschera på planen och titta in i våra ansikten och säga: "Vi har det här". Det är vad jag ser fram emot.
--Denna nyhet kommer från FlFA NEWS och är INTE för kommersiella ändamål
